Jag har två barn, de är nu tonåringar och jag törs skriva lite om hur det var när de var små.
Mitt äldsta barn, likt nästan alla andra barn, fick vattkoppor när det gick på förskolan. Det var skitjobbigt, inte bara för att ens första barn led alla helvetes kval av att ha det utan också för att man som förälder fick ta en massa VAB och torskade pengar på det.
Innan yngre syskonet hann få det så upptäckte vi att det finns ett vaccin, men det ingår inte i vaccinationsprogrammet. Jag och min fru bestämde oss för att ändå låta henne få vaccinet. Det var (då) en kostnad på kanske 2 x 1300 kr (två sprutor med några veckors mellanrum) eftersom det var så värt det att veta att hon aldrig behövde få skiten och vi skulle inte behöva vara oplanerat hemma och hantera en unge som bara har ont.
Några år senare pratade jag med en bekant i USA, där vaccinet nästan är en självklarhet, som sa “men hur gör ni om man inte vaccineras?”. Jag berättade att föräldrar ofta hittar en bekant med barn som har vattkoppor och ser till att de får leka så att barnet blir smittat och man får det avklarat.
Det amerikanska perspektivet på det var:
– But, that’s child abuse!
Vilket jag faktiskt är beredd att skriva under på.
Vi har ett otroligt bra vaccinationsprogram för barn i Sverige, det finns INGEN anledning att inte vaccinet mot vattkoppor, som de flesta jag pratar med inte ens vet att det finns, inte ska ingå där!