Jag fick nys om boken när författaren gjorde lite reklam för den i en militärhistorisk Facebook-grupp jag följer och då är det ju svårt att inte köpa. 
Författaren Mikael Nyman har gett ut boken på eget förlag, Notvarp Förlag, boken finns i tryckt form men också som e-bok och ljudbok. Jag gillar att lyssna på ljudböcker när jag kör långt så när julledigheten tog mig till Öland så var det en perfekt följeslagare.
Boken (som är den första i en trilogi) beskriver ett skede året efter att den sovjetiska wiskeyklass-ubåten U-137 hade gått på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Försvaret var på helspänn, ubåtsjaktförmågan bättre än många tror (eftersom man officiellt inte hittade några ubåtar) och med en snart nytillträdd regering (som i verkligheten var Palme II, men i boken ledd av en lite mer oerfaren partiledare).
Utan att berätta för mycket av handlingen så delas den mellan vad som får anses vara ganska realistiska berättelser av det högre taktiska och politiska spelet i högsta militärledningen och regeringen OCH upplevelserna hos Kustjägarna ute på kobbe i ett skarpt läge.
Att skriva en sådan bok är svårt, man kan skriva den bara för de som sitter på tillräckligt mycket kompetens för att veta vad som är realistiskt och som kan allt om såväl våra fienders doktriner och vapen vid tiden, men då blir boken ganska svårsåld. Man kan också skriva den för den större allmänheten och skarva hej vilt och då kan man förvisso sälja massor med exemplar (jmf Hamilton-böckerna) men vi som har en susning har ibland lite svårt att gilla storyn eftersom vi söker oss på detaljer.
Här har författaren dock hittat en rätt bra medelväg. I början av boken sprang jag på ett exempel på det förra. Den ryska ubåtsbesättningen kallade nämligen sina båtar för NATO-namn, t.ex “Golf xxxxxx”. Golfklassen är NATO:s namn på det som i Sovjetunionen hette “проект 629”. Men eftersom en inblandad ubåt i Quebec-klassen döpts till “Quebec-615” (klassen heter проект 615) så fanns kopplingen där och jag misstänkte att det bara var ett sätt att tillfredsställa båda sortens läsare.
Jag frågade författaren och fick svaret
Hej Fredrik! Ja, du har helt rätt. De ryska projektnumren blir lite väl tekniskt för den bredare publiken (d.v.s. den större skaran läsare) samtidigt som jag hoppas att de som har lite mer initierade kunskaper kan ha överseende med det.
(ja, jag gillar att ha rätt)
Resten av boken var svår att lägga ifrån sig. Resan från Stockholm till södra Öland är tyvärr bara (fattar inte att jag skriver det) 6 timmar lång med stopp för lunch men boken (iaf ljudboken) tar drygt 10h om man spelar den i normal hastighet så de första dagarna fick familjen leva med att jag gick omkring med lurar när tillfälle gavs.
Jag vet inte vad författaren har för ev militär bakgrund, även om jag kan göra vissa gissningar. Det kan också vara så att han har folk i sin omgivning som sitter med riktigt bra kunskap om hur saker kan gå till som har hjälpt till och själv är han “bara” bra på att formulera om det i bokform utan att röja något som inte kan berättas.
Om det är något jag saknade, för realismen, så var det kanske formen för ordergivning som, i de fall den förekom, inte riktigt höll sig till det format för 5-punktsorder som är bruklig på alla nivåer av vår egen försvarsmakt och andra länder. Jag är dock inte säker på att den var införd redan 1982 men gissar att man inte ens då bara skickade en order som en enkel “gör si” från ÖB ner till minsta Tropp på kobbe utan också oftast berörde övriga punkter.
På det hela stora är det en av de bättre böcker jag läst inom genren, jag kommer absolut att köpa del två i serien och jag rekommenderar den varmt till alla som råkar hitta den här lilla okända bloggen när de googlar.
Boken finns att köpa här: https://www.adlibris.com/se/bok/operation-notvarp-ubatsjakten-i-harsfjarden-9789198450101