I dag var det presskonferens på förekommen anledning och Amanda Lind, ansvarig minister uttalade sig om idrottsrörelsens sätt att förhålla sig till ledare dömda för sexualbrott (och för all del annan grov brottslighet).
På radio har man kunnat höra att regeringen minsann gjort saker.
Regeringen gav idrotten möjlighet att begära ut utdrag ur belastningsregistret, och det gjorde regeringen av en anledning. Att klubbar, föreningar och förbund måste ha ett fungerande arbete för att se till att idrotten är en trygg plats för alla barn
Så vad gjorde regeringen egentligen?
De gav inte någon möjlighet att begära ut utdrag, de gjorde faktiskt nästan ingenting alls.
På Riksidrottsmötet 2019 beslutades att det som tidigare varit en uppmaning skulle bli ett krav, det var alltså inte regeringen utan Riksidrottsförbundets beslut att alla skulle göra det många redan gjorde. Det regeringen gjorde, eller snarare Sveriges riksdag, var att besluta att idrottsföreningar hade rätt att kräva det (så att folk inte skulle vägra och hänvisa till GDPR eller något annat fjantigt). I någon mån var det ett onödigt beslut eftersom en idrottsförening alltid kan välja vilka som leder och inte, att vara ledare är ett förtroendeuppdrag och för sådana behöver man ha föreningens förtroende
Rent praktiskt fungerar det på samma sätt nu som det gjorde innan den lagändringen (och på samma sätt det fungerat för förskollärare och andra länge). Föreningen begär att ledaren visar upp ett sk begränsat registerutdrag som denne själv har beställt på nätet från polisen (eftersom man tvärt emot vad ministern säger inte alls “gav idrotten möjlighet att begära ut utdrag ur belastningsregistret”). Ledaren visar därefter upp utdraget och om det är “rent” så noteras det bara att man visat upp. Om det däremot innehåller något så säger beslutet från riksmötet att:
Föreningens styrelse kan välja att inte tilldela en ledare ett uppdrag eller avsluta en ledares uppdrag
Anledningen till detta är att det finns grader i h-vetet. En ledare som på fyllan har gjort något olämpligt med en kollega som valt att anmäla denne och sedan förlorar i domstol är förvisso klandervärd på många sätt men det är inte säkert att det har någon som helst påverkan på samma ledares förmåga att leda femåringar som ska lära sig åka skridskor utan att drabbas av pedofila tankar. Därför låter man det vara upp till föreningens ledning att prata med ledaren och besluta (och hantera, man kanske tycker att ledaren kan få leda men aldrig ensam).
Att höra Amanda Lind och, än värre, Riksidrottsförbundets ordförande beklaga sig över att det är så det fungerar när det var exakt det som beslutades är både lite patetiskt men framförallt skrämmande då vi har en minister som står och ljuger om vad regeringen gjort för befolkningen.
Detta alldeles oavsett sakfrågan, det är helt OK att tycka att den som åkt dit för grov brottslighet inte ska leda. Men ska en minster som ljuger leda landet? Jag är skeptisk.