När jag var tonåring fick jag och mina lagkamrater gå domarutbildningen så att vi (helt utan ersättning, tror jag) kunde döma matcher. Det var jättestort och något man gjorde med stolthet.
Nu är min äldsta dotter där, i en annan sport där föräldrar och ledare för ofta tar det hela på lite för stort allvar.
Hon är en OK fotbollspelare som nu har dömt en knapp handfull matcher 7v7 och 5v5. Som fd tränare så kan jag se var hon kan bli bättre men man är inte bäst direkt, övning ger färdighet.
Jag är otroligt stolt över att min snart 13-åriga tjej ställer sig mitt på planen, blåser i pipan och är mitt i allas blickfång, väl medveten om att de spelare och ledare som inte gillar resultatet ofta skyller förlusten på domaren. Nedan ligger en länk till en annan ungdomsdomares vittnesmål, även min dotter kommer att råka ut för en sådan match men då hoppas jag att jag är där, och att hon har tillräckligt många bra matcher i ryggen för att förstå att det inte är hon som är problemet.
https://www.expressen.se/sport/foreningsliv/jag-var-radd-det-var-valdigt-jobbigt/