Under flera år har jag varit den, från föreningen, som sett till att våra inhyrda målvaktstränare har utrustning (bollar, koner osv) en gång i veckan då de kör sina pass.
Jag är ju normalt huvudtränare för våra F09 och också tränare för F07/08 så att samla på sig övningar och teknik finns liksom i ryggmärgen och därför har man lärt sig endel även om målvaktsträning genom åren. Eftersom det blivit lite av ett intresse (delvis för att båda mina döttrar gillar det) så tog jag mig i kragen och anmälde mig till fotbollsförbundets första nivå för målvaktstränare i höstas. Jättekul utbildning, gå den om ni är tränare!
Hursomhelst, det vore ju poänglöst att utbilda sig men inte använda det så efter att ha pratat ihop mig med en av ledarna för våra F10 så bestämde vi att jag skulle köra ett pass med tjejerna som vill vara målvakter på deras första 7 mot 7-cuper och idag var det dags.
Lite nervös för om det skulle bli pannkaka kom jag ner till deras träning, jag trodde det skulle bli två målvakter eftersom två av de ursprungliga fyra var sjuka eller fått förhinder men tre nya räckte upp händerna och ville vara med!
Min planering (och viss improvisation) fungerade, det var superkul och jag tror tjejerna tog ett riktigt stort steg framåt under en och en halv timme. De är långt ifrån klara men ändå!
Det är inte idrottrelaterat egentligen. Jag älskar att lyfta människor. När man kan göra något som gör att någon annan känner sig lite bättre, då har jag gjort något bra! Detta inte sagt för att vara självgod, det är bara det som driver mig och det som får mig att vara på fotbollsplaner, i mötesrum och hemma i köket framför en dator nästan en halvtistjänst på fritiden. Det är “so worth it”